Det finns mycket som är osäkert här i livet, kärlek, vänskap, lycka. Det är detta som driver oss till att klaga, ovisshet skrämmer.
Det är allting som inte kan definieras som gör människor förvirrade, olyckliga och tänksamma.
Vad händer imorgon? Vad tycker den personen om mig? Gjorde jag rätt eller fel? Vad händer om jag gör fel? Vad händer om jag gör bort mig?
Alla frågor, alla retoriska frågor. Det finns inga svar, och det är denna typ utav frågor som i min erfarenhet folk blir nedstämda utav, "stressade" utav.
Livet är jobbigt om man anser att det är det.
Jag har aldrig tyckt livet har varit särskilt jobbigt, men sen har jag aldrig heller stött på några problem i mitt liv så jag kanske inte är rätt person att uttala mig om saken.
Trots att jag aldrig påstått detta tidigare i mitt liv (uttalat) så tror jag att vänner har en extremt viktig inverkan.
För närvarande har jag två vänner som påverkar mitt liv till en väldigt, väldigt stor utsträckning. De gör att jag utvecklas, och de gör att jag får en annorlunda syn på livet än om jag skulle ha varit i en mer instängd värld.
Den ene av dem är Jonas. Han förändrar mig och utvecklar mig mycket på ett socialt plan, vi har blivit ett ganska tight team och han har lätt för att få en att känna sig delaktig. Han har gjort att jag har träffat mycket folk och han gör att jag nästan varje dag har någonting att hitta på. Eller åtminstone varje helg. Jonas och jag förstår varandra rätt bra också, vi har ett outtalat band. Man kan göra saker, säga saker och mena något helt annat, men den andra förstår det ändå. Ingen av oss tar någonsin illa upp av något och vi vet ungefär hur vi fungerar. Jag känner till hans bakgrund och har lärt mig hans beteende ganska väl, och han har gjort detsamma för mig.
Den andra är David. David är som en jättesjysst storebror, han har levt till synes mycket längre än jag, han har mer erfarenhet av livet och kan berätta många saker och spännande historier, precis som en storebror. Precis som en storebror ser jag också upp till honom i många egenskaper, han är den som kan saker och berättar hur man skall göra det ena eller det andra och ger en väldigt stort moraliskt stöd när det behövs. Han förstår hur man fungerar och hjälper till. Men självklart som i äkta syskonkärlek finns det också mycket som jag inte vill efterlikna. Men det är ändå en bra sak.
Det här är väldigt svårt att förklara, det finns nästan inte ord för det.
Jonas är i min ålder och därav ibland lite mer på min nivå. Eftersom jag fortfarande är i tonåren så varierar min sinnesstämning en del. Ofta kan jag vara väldigt mogen och kräver en viss sorts humor och intellektuell stimulans, en viss nivå av sofistikation. Men ibland är jag bara en tonåring och skrattar åt sjuk humor, dumma skämt och fula förolämpningar. Och ibland är jag båda. Det händer oftare att jag sitter och bara asgarvar åt något så dumt som en häst med väldigt korta ben med Jonas, kanske också för att jag träffar honom typ 1000 gånger oftare i och för sig. Detta har hänt med David också, han kan också vara på denna nivån. Men det oftast är David lite annorlunda i humorn och sättet. Vi pratar mer om livet, förhållande och seriösa saker, detta händer inte med Jonas. David och jag är dock mer lika till många sätt, framförallt intressen och till beteende.
Även om det inte verkar så på ytan då jag är en tyst ensamvarg och David är en extremt utåtriktad pratkvarn. Det skönaste med David är dock att han inte har några tonårsproblem, jag har en vänner förutom Jonas och David, och de flesta är min ålder. Det betyder att de flesta har seriösa tonårsproblem och det är inte helt ovanligt att de kommer med dem till mig. Och det finns ingenting som jag är så trött på som tonårsproblem, dels för att jag har dem själv lite då och då, och dels för att jag är tvungen att lyssna på andras dessutom. Till er som jag lyssnar på: No Offence. Jag gillar att lyssna, det är inte det. Jag lyssnar gärna på era tonårsproblem, saken är bara den att jag är trött på hela konceptet av dessa generiska upprepande saker som återkommer vid varje generation och vid varje ålder.
Generiska, eller med andra ord, vanliga, saker tröttnar jag väldigt fort på. Om något skall kunna hålla mig intresserad skall det vara speciellt och ovanligt. Det skall vara extravagant och utmärkande. Ordspråket "The protruding nail gets hammered", gäller tyvärr i vårt svenska samhälle idag och jantelagen regerar med sina massiva motton som "Lagom är bäst".
Lagom är per definition det som är bäst, men ingen kan definiera vilken "mängd" lagom är.
Och då är vi tillbaka till det som inte kan definieras. Lagom är en sak som gör många människor oroade och ångestfyllda. "Har jag lagom med smink?", "Pratar jag lagom mycket?", "Stannar jag lagom länge?".
Dessa frågor härstammar i min åsikt från dåligt självförtroende.
Well I Say Fuck It!
Jag orkar inte, och har aldrig orkat bry mig om vad Lagom är.
Därav är jag förmodligen också en tyst ensamvarg som anses av den stora mängden vara tråkig.
Faktum är att jag gillar att ha det så, jag gillar att vara den där halvmystiska människan som ingen egentligen verkar veta någonting om och jag gillar att betrakta på avstånd. Jag gillar att betrakta, iakta och försöka förstå. Studera och observera är någonting som intresserar mig då människan beteende som art är fruktansvärt intressant.
Varför är saker som de är och hur kan man ändra på det?
För att kunna svara på detta måste man först ta reda på hur sakerna är och vad som har gjorts tidigare för att försöka ändra på det, samt vad som var fel i dessa försök.
För att kunna besvara första delen krävs observation, iaktagalse och studering. För att besvara andra delen av frågan krävs smarthet, inte intelligens, smarthet.
Vill du ändra något i ditt liv?
Observera, iakta, studera.
Tänk.
Agera!
