Mycket om inget

Det var ett tag sen jag skrev känns det som. Och det är av två anledningar.
Den ena är att jag varit rätt trött och jag har inte känt att jag har varit förmögen att försöka uttrycka mina tankar på något någorlunda vettigt sätt.

Det andra är en halvlång historia.
På studenten signerar man varandras mössor, vissa skriver bara namn och vissa skriver en rolig och personlig notis om hur man karakteriserar denna människa eller någonting speciellt man har gemensamt.
Jag bad jessica signera min och hon skrev något som fick mig att se, men också fundera.
Jag vet inte om det låg en tanke bakom det eller vad som helst, men jag ser scenariot såhär:
Hon var stressad, mycket på gång, mycket som händer student, lite att dricka, papper hit dit och varstans och många mössor att signera.
Hon skriver det som hon först tänker på när hon tänker på mig: "Blogga vidare"

Är jag karateriserad genom bloggen?
Är bloggen min stil, mitt liv, den jag är?
Jag vill inte att det skall vara det, trots detta så är jag här och skriver, jag sätter upp mina tankar på anslagstavlan och berättar för världen vem jag är. Bloggen är mitt medium för kontakt med omvärlden när det inte finns någon där som jag kan berätta det för. När jag inte orkar berätta det, när det inte finns något intresse i det som sägs.

Så jag tog en paus, funderade, och jag tror jag fortsätter karakterisera mig själv som bloggaren från Staffanstorp.

Det händer mycket häromkring mig.
I övermorgon åker jag till göteborg 2 nätter för att festa och träffa Anders och Lengberg.
Sen skall jag jobba 5 veckor, bli klar med skiten tänkte jag.

Idag fick jag betygen, och 400kr från skolan för "a job well done" antar jag.
Stipendie eller premie eller något tror jag de kallar det.

Jessica flyttar, Helena flyttar.
Det känns som Moa tillhör en annan värld ibland.
Jag är ju knappast särskilt konstant jag heller, reser omkring.
När jag väl är hemma är jag mer eller mindre apatisk, försöker göra saker men ingen vill, vilket leder till att jag sover.

Jag såg nyss Kids in America, från 2005.
Bra budskap i en halvbra film med lite för mycket trams.
Men karaktären Charlotte Pratt i filmen är min ideal tjej.
Hon är helt fantastiskt, hon är sådär lagom snygg, inte modell-fåfäng-snygg, men vardagssnygg och fin och väldigt söt och gullig. Och hon är smart, rebellisk, öppen, vild och fantastiskt rolig. Om du vill vinna mitt hjärta så titta på den filmen och bli som Charlotte Pratt :p

Usch ja...
Hon vill men inte jag.
Hon kanske vill och jag kanske.
Hon vill nog inte och jag kanske.
Oddsen för att det skall bli något är nog bäst i det ena kansket, men det känns som att jag skulle bli mer nöjd med det andra kansket, kanske.
Men kanske det första kansket är perfekt för jag känner kanske inte henne, och kanske är det någon helt annan människa som finns där ute.
Kanske finns det ingen.
Kanske jag inte vill ha någon.
Kanske kansket vill men jag kanske inte.

Jag känner ingen, ingen känner mig.
David känner mig.

Shit, jag vill verkligen ha något så fint som de hade i filmen.
Jag längtar tills jag träffar någon som inte är kanske. Någon som är säker.

Är gräset grönare på andra sidan?
Finns det något nummer man kan ringa till någon som står på andra sidan och fråga dem om gräset är grönare?